måndag, oktober 04, 2010

Kristdemokraterna för splittrade för framgång

Jag gjorde en rejäl djupdykning efter förra valet om hur kristdemokraterna uppfattades, varför väljarna försvann och hur man skulle kunna hitta nya. Mycket av det vilade på kristdemokraternas egna valanalys som redan då tydligt markerade med slogans som ”ett val till som detta och vi är förlorade.”. Men efter förra valet hände det inte så mycket, sent ska syndaren vakna.

Det vore dock fel att skylla det enbart på partiledningen som fick ägna största delen av mandatperioden åt att mota abortmotståndare och försöka finna en linje i äktenskapsfrågan som inte stötte bort för många.

Men när detta väl var över så körde man igång med ”verklighetens folk” något som en kort tid skakade om på kultursidorna och gjorde att man fick vara med i några debattprogram men också gjorde att Sverigedemokraterna kontrade med de riktiga ”verklighetens folk” så fort de fick chansen (något jag förutsade). Men problemet för kristdemokraterna med verklighetens folk är bara till en liten del asyl/invandringspolitiken till största delen handlar det om en restriktiv alkoholpolitik och klåfingrighet i moraliska frågor. Då tyvärr ofta saker som till exempel HBT-frågor och abort. Det betyder att varje gång man kör ”verklighetens folk” så får man tillbaka i ansiktet sin syn på homosexuella och frågor om hur ofta verklighetens folk går i kyrkan. Kanske hade det varit en klok strategi om partiledningen på allvar tänkt förflytta sig i till exempel HBT-frågor men bara ett kort tag innan valet gör Göran Hägglund tydligt i DN att det inte är planen. Där DN kan lyfta fram att Hägglund helst inte vill att homosexuella par skaffar barn.

Väl framme vid valet väljer Kristdemokraterna att satsa på ett mänskligare Sverige, en passande kampanj med tanke på vad Kristdemokraterna uppfattats som av väljarna (socialt engagerade på de svagas sida, hederliga, omtänksamma). Men kanske en kampanj som skulle startat tidigare och inte vara ledande i en valrörelse där man inte lyckas hävda att något parti verkar för ett omänskligare Sverige utan snarare får dras med problematik kring sjukvårdsförsäkringen. Inget pekar i alla fall på att det är sakfrågor som fått KD att falla, något som det spekuleras ifrån en del håll där man bland annat tar upp idiotförslaget om sänkt bensinskatt och att detta skapat svekdebatt.

Hade då saker kunnat göras annorlunda?

Valanalysen pekade tydligt på att liberala väljare lämnade kristdemokraterna så ett sätt hade varit att tydligt markera direkt i abort och HBT-frågorna för att sedan snabbare komma igång med andra frågor som kunnat ge en annan syn på partiet. En sådan fråga skulle kunnat vara miljö/bistånds frågor, partiet hade en stor kompetens genom bland annat Anders Wijkman på området. Det fanns dessutom en öppning i frågan sedan Centern glidit allt längre höger ut och nu mest bara pratade om LAS och ekonomiska frågor. Det var först mot slutet av valrörelsen då Centern utan omlagd politik började kalla sig alliansens gröna alternativ de fick ett litet uppsving i antalet röster. En annan möjlig fråga som nämndes i valsanalysen var integration, kanske hade man också kunnat profilera sig lite genom att förorda mindre skattesänkningar till förmån för annat och varit bättre på att plocka hem sjukvårdsdebatten.


En sak är klar man följde inte vad som sades i valsanalysen förra gången och jag har svårt att tro att mycket förändrats sedan dess. Personer med stark religiös anknytning har kryssats fram på flera ställen och dessa kommer med all säkerhet fortsätta prata om Gud, HBT -frågor och aborter när det finns möjlighet. Tyvärr har delen av kristdemokraterna som inte drar åt det hållet varit för splittrade och för svaga för att göra något åt detta. Ett tydligt exempel är att man nu efter trixande tappat liberala personer ur riksstyrelsen och på vissa håll i kommunerna. Det tycks ha varit svårt att förena verklighetens folk och till exempel miljö/bistånd, vad hände egentligen med förvaltarskapstanken? Det är min klara uppfattning att eftersom kristdemokraterna uppfattades som ett omvårdande parti på de svagas sida låg till exempel miljöfrågorna mycket närmare och därigenom skulle de ge mer trovärdighet än ett abstrakt "verklighetens folk".

Just nu tycks partiet vara på väg mot ett litet parti som lever på stödröster för som jag visat förut är gruppen av religiösa/frireligiösa i Sverige alldeles för liten för att hålla Kristdemokraterna kvar i riksdagen. Nej, det var synd att den grenen inte bröt sig ur efter abort debatten... något som vissa då hotade med. Nu lever kristdemokraterna kvar med en stor splittring och jag tror inte partistyrelsen varken ser allvaret eller har kraften att åtgärda problemen som finns. Den som lever får se...

GP gör liknande annalys

4 kommentarer:

Harriet (Olsén) Osaretinwen sa...

Otroligt bra skrivet. Jag håller med dig. Vårt parti har så mycket gott att bygga på men det behöver uppdateras, moderniseras och bli ännu bättre på att lyssna till alla partimedlemmarna och hur man vill gå framåt uppåt hädanefter.

Mycket bra inlägg, Tack!

Anonym sa...

För det första har jag svårt att se hur ett mer socialliberalt/mittenorienterat KD skulle kunna locka några väljare (det är så jag tolkar din analys). Idag finns redan fyra partier som gör anspråk på den positioneringen (M, FP, C och MP). Att det innebär framgång för vissa av dem betyder inte att det skulle göra det för KD. Mittplan är trång som den är.

Det alternativ som du diskuterar är en hbt och abortcentrad högerpolitik. Det avfärdar du med rätta. Förvisso visar undersökningar gällande tex homoadoptioner att många stödjer KDs linje och många av dessa är gissningsvis "fotbollsfarsor ala verklighetens folk". Hur som helst så är en nischad konfessionell linje inte framgångsrik eftersom underlaget är för litet.

Vad du däremot inte talar om är alternativet att KD profilerar sig mer som sina framgångsrika kontinentala kusiner i exempelvis Tyskland och Österrike. Vad skulle det innebära? Jo, enkelt uttryckt ett kristdemokratiskt parti med lutning åt klassiskt konservativa frågor såsom familj, företagande, frihet, försvar, dygder mm. En konservatism som vid sidan om moderaternas ekonomism intar en position där icke-materialistiska värden för en framskjuten roll, utan att för den sakens skull falla över i någon form av tillväxtfientlig vänsterretorik på vanlig svensk manér. Många insatta tyckare och ledarskribenter har sagt det innan mig; KDs utrymme och framtid finns som ett klassiskt borgerligt alternativ som sätter tydliga värderingar främst. Positionen är till höger om nya moderaterna.

Magnus Westerstrand sa...

Anonym,

Jag tror att det är precis lika trångt på andra sidan. Jag har inte sett några förslag från partiet som visat någon väg höger ut. Och att från kristdemokraterna hitta dom frågorna och få dem att funka i partiet skulle bli mkt svårt imho. Verklighetens folk är ett sådant exempel, hur ofta går verklighetens folk i kyrkan? Tror verklighetens folk att jesus kunde gå på vattnet och är verklighetens folk för stora skatt sänkningar? för att bara skrapa på ytan. Majoriteten av "verklighetens folk" röstar till vänster dess utom och är det något som moderaterna trycker på in i absurdum är det just dygd. Vart KD står i familjefrågan är väll vad partiet är mest känt för, det är knappast som att den frågan hamnat i skuggan av annat. Men allt detta finns mkt bättre genomgånget i andra inlägg... en start:

http://westerstrand.blogspot.com/2009/10/dn-gor-ratt-analys-av-de-nya.html

http://westerstrand.blogspot.com/2011/01/fpckdliberal.html

Anonym sa...

Den förre anonyme skribenten har helt rätt. Sverige behöver inte bara ett riktigt högerparti, utan framförallt ett borgerligt parti. I dagsläget framstår den kombinationen knappast som någon valvinnare, men icke desto mindre vore det högst angeläget för landet. På längre sikt kanske det rentav kunde leda till att Sverige åter fick en borgarklass. En bildad, övre medelklass. De senaste hundra årens jämlikhetssträvanden har lett till att vi fått en enorm lägre medelklass - en utbildad arbetarklass - men det traditionella bildningsidealet försvann under 1960-talet. Fram tills dess trodde socialdemokraterna på utbildning och folkbildning, men sedan blev "en ann så god som en ann" med du-reform och sänkta krav i skolan. Idag har vi alltså en utbildad befolkning som aldrig läser en bok. (Och en allt större del av befolkningen som inte ens kan läsa, trots tolv år i svensk skola.)

Någon trängsel på den "andra sidan" är det knappast. Som Westerstrand påpekar så röstar folk till vänster. Moderaterna hade aldrig vunnit valet om de inte gått och blivit ett arbetarparti. (Och dessutom ett mer trovärdigt sådant än det gamla.)

Sverige saknar en tradition av kristdemokrati, och KD uppfattas närmast som en frikyrklig angelägenhet. (Alf Svensson åtnjöt ett osedvanligt högt personligt förtroende, vilket tillät många att bortse från det.) Det verkar som Westerstrand faller i denna fälla när han ställer frågan hur ofta verklighetens folk går i kyrkan. Hur ofta gick Adenauer i kyrkan? Eller Kohl? Merkel? Jag vet inte, men det skulle vara en mycket märklig fråga i den tyska politiska debatten. För övrigt vill jag minnas att Göran Persson funderade på att bli präst. Det betyder knappast att kyrkan har haft något inflytande på socialdemokraternas politik, och ingen skulle komma på tanken att insinuera detta. I fallet KD är det dock vardagsmat.

(En möjlig förklaring är att europeisk politik bevakas dåligt av svenska media, och deras skildringar av den "kristna högern" i USA gör nog sitt till för att späda på vanföreställningarna. Lite märkligt i det sammanhanget är också att t ex presidentkandidaters religion, som är en stor fråga för väljarna, aldrig nämns i rapporteringen om demokrater. President Obama tror att Jesus gick på vattnet, och han går nog i kyrkan oftare än Göran Hägglund. Jag väntar fortfarande på att detta skall uppmärksammas på en svensk tidningsredaktion.)

Liksom de flesta partier har kristdemokraterna sitt "gamla garde" att hantera. Och det är här man finner de religiöst eller moraliskt motiverade ståndpunkterna. Abortmotstånd och liknande. Förutom att dessa utövar ett visst inflytande på politiken, så skrämmer de även bort potentiella medlemmar och företrädare som skulle kunna driva politiken i en annan riktning. Inte ens den mest pragmatiske (s)-ledare skulle kunna avskaffa exempelvis LAS, om vi skall jämföra med ett annat parti. Detta på grund av en närmast religiös övertygelse hos det partiets "gamla garde".

Reinfeldts historiska insats är därför inte att han vunnit två val, utan att han lyckades övertyga eller utmanövrera "gammelmoderaterna". Att driva socialdemokratisk politik för att vinna ett val borde vara ett alltför högt pris för en "riktig" moderat, men de har å andra sidan inte haft så många partier att fly till. I takt med att kristdemokraterna breddar sin medlemskår utanför de traditionella frikyrkliga miljöerna så borde de dock ha goda möjligheter att locka väljare från de andra allianspartierna.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...