onsdag, februari 28, 2007

Lärare om Lärarutbildningen

Tänkte lyfta fram en kommentar jag fick på bloggen när jag skrev om lärarutbildningen senast, jag håller med Jonatan i stort även om jag tycker det är viktigt att läraren också lär sig hantera konflikter och agera som ledare i klassrummet.

”Undertecknad har läst 140p universitetsförlagda ämnesstudier och ytterligare 40p pedagogikstudier på LHS. Det senare var under inga omständigheter jämförbart med det förra. Lärarhögskolans så kallade utbildning, var under all värdighet för en vuxen människa och under inga omständigheter befogad för det yrke jag nu utövar. Till råga på allt så var examinationsformerna så enkla att en mellanstadieelev hade kunnat passera. Närvarokraven sågs av mig och många av mina medstudenter som en form av nödvändigt ont, som man var tvungen att genomlida för examensbevisets skull.

Universitetsstudierna var måhända av konservativ art och ansågs av de flesta som mycket krävande. Fördelen med dessa studier var att vi lärde oss något. Jag kan till dags datum inte erinra mig en endaste föreläsning eller bok inom kurslitteraturen, av vilka jag haft någon som helst nytta i min nuvarande yrkesroll som gymnasielärare från Malmö lärarhögskola. En utbildning med gigantiska kontraster således.

Nu åter till den skräckblandade förtjusning som jag nämnde ovan. Att man förlägger större delen av gymnasielärarutbildningen på LHS kan inte vara annat än en kraftig marginalisering av ämneskunskaperna.

Enligt mitt tycke kommer ämneskunskaperna först. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag anser att de egentligen är de enda kunskaperna som spelar roll i yrkesutövandet. Låt mig förklara denna inställning litet mer utförligt.

Har man valt att bli lärare (jag diskuterar gymnasieläraryrket i synnerhet), så kan man under inga omständigheter ha valt detta yrke utan att uppvisa någon som helst talang för att undervisa. Även om vi bor i Sverige, där den politiska retoriken och samhällsdebatten på många håll får människor att tro att vem som helst kan bli vad som helst. Så ser inte min verklighet ut. Specialiseringen, som knappast kan sägas vara ett nytt fenomen, bygger till yttermeravisso på att "var och en gör det de är bäst lämpade till". Ingen bör, med andra ord, förvänta sig att man helt utan talang och förutsättningar, kan klara av ett yrke som är så pass svårt och krävande (och dåligt betalt) som läraryrket. Det spelar, enligt undertecknad, ingen roll hur mycket pedagogiskt flum och didaktiskt nonsens man försöker hjärntvätta eleverna med på lärarhögskolorna i landet, eftersom det bygger på hur vi lärare är som personer.

Att lära ut innebär till mångt och mycket att kommunicera. Vissa kan det och andra kan det inte. Många har en talang att bygga vidare på, men man får heller inte glömma att många aldrig kan bli lärare i ordets rätta bemärkelse. Under alla de ämneskunskaper jag tillgodogjort mig, så har jag naturligtvis samtidigt reflekterat över hur jag ska kunna vidarebefordra dessa kunskaper till mina framtida presumtiva elever.

Som den ämnesexpert jag ser mig som kan jag provocera, förklara, angripa och vrida ut och in på den information och de fakta som eleverna sedan ska bygga sin kunskap utifrån. Detta är a och o i läraryrket. Vidare så är det också detta som de flesta av eleverna förväntar sig av sin lärare. De ska inte behöva lära känna mig och min pedagogiska tanke för att få ett visst betyg. De ska lära sig ämnet.

Att den nya lärarutbildningen ser ut som den gör, kan jag inte förstå. Att låta gymnasielärare läsa på samma kurser som lågstadielärare är bortom all rim och reson i de proportioner som den nya lärarutbildningen erbjuder.

Den förtjusning som jag åberopade ovan (dock skräckblandad), är således helt och hållet egoistisk. Jag har med den ämnesexpertis, som den föregående lärautbildning gav, satt mig i ett helt annat och bättre utgångsläge på arbetsmarknaden, både vad gäller jobbkonkurrensen och arbetet i klassrummet.

Ett sista tillägg bör jag eventuellt göra för att klarlägga mina intentioner med denna kommentar. Jag tror på en skola där eleverna lär sig om de ämnen de valt att läsa. Lärare behöver enligt min sätt att se på saken inte vara socialarbetare, kuratorer, psykologer eller ordningsvakter. Specialisering och professionalisering istället för generalisering och utbildningsinflation, således.”

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...