lördag, januari 13, 2007

Behandla forskare som politiker - DN med brösttoner

Mats Bergstrand verkar nästan gå till attack mot forskarna när han i dagens DN utnyttjar sin makt i en specialartikel. Han har bra några poänger men visar samtidigt genom sin attityd på en orsak till att forskare har svårt att engagera sig i mediedebatter. Nu kan jag säkerligen ha samma attityd på bloggen, överbeskyllande och snedvinklande, men det är ändå problematiskt då man diskuterar forskare och samhällsengagemang.

Det handlar inte om Bergstrand tycks tro om att ”Det är inte längre synd om människorna, bara om forskarna”. Snarare om det andra han tar upp i sin artikel, incitamenten saknas för att forskarna ska delta i debatten. Jag skrev om detta tidigare och tänkte till detta lägga till att hur bra professorerna än är inom sitt ämnesområde suger de flesta på att skriva debattartiklar. Man förstår inte hur media fungerar och de flesta är sämre än en hyfsat slipad kommunalpolitiker inom området. Så när man skriver för att ”tillrättalägga fakta” som någon journalist missat och får svar direkt i tidningen ser man detta som en förolämpning. Det blir icke meriterade för att det ser ut som man förlorat debatten trots att man har fakta på sin sida. Det är dessutom något som är fruktansvärt frustrerande för de som inte är vana att delta i offentlig debatt (inte minst för elitistiska besserwissrar). Man får inte glömma att det finns forskare som knappt klarar av att prata inför publik som ändå är duktiga inom sitt område. Kanske skulle det föras in någon typ av media träning för alla forskare.

Att som Bergstrand föreslår behandla forskare mer likt politiker, ”Vill de inte medverka så respekterar vi naturligtvis det men framför samtidigt denna uppgift i tidningen på samma sätt som vi i dag så ofta gör när det gäller politiker: "Vi har bett professor Andersson att kommentera händelsen men hon har avböjt."” tror jag inte skulle hjälpa. Forskare svarar nog gärna på frågor från media, så vitt jag vet i alla fall. Problemet är att man inte vill ge sig in i en debatt och korrigera felaktiga påståenden från politiker och journalister. Och jag tror det också är detta Calmfors menar i sin debatt artikel. Det kan förvisso vara annorlunda ifall forskarna tror att de kommer bli feltolkade i ett infekterat ämne. Jag är inte samhällsvetare men har på känn att eftersom den är mer flytande i sin natur än naturvetenskaperna är ett känsligt område (på 70 talet var det till exempel naturlig att hävda att människan är ett oskrivet blad medan det nu mera borde vara självklart för alla att så inte är fallet). Att veta att det som är korrekt idag kanske inte är det imorgon är förlåtet som forskare men mins längre av journalister och man ser inte sällan argument av typen han har haft fel förut alltså har han fel igen i tidningarna. Eller ännu värre, en forskare börjar förknippas med en viss politisk fåra och tappar i trovärdighet. Varför skulle en socialdemokratisk regering lyssna till en forskare som tidigare gett stöd till argument från en borgerlig regering, oavsett hur rätt han har? Det finns alltså flera argument för forskare att hålla sig undan från den offentliga debatten.

Vad finns det då för argument för att delta? Det uppenbara att försöka skapa ett gott samhälle känns självklart, men det är knappast tillräckligt. Man får ju inte glömma bort att inte ens alla människor orkar gå och rösta. Tiden är dessutom begränsad, dagarna är fullbokade. utan att man ens funderar på att ge sig in i den offentliga debatten. Ett annat plus är att få lite glamor, det är ju klart att det också för forskare är trevligt att få se sitt plyte i media, om det speglas positivt.

Ett tipps är att om man som journalist vill ha tag i en forskare ring till närmsta universitet och be dom hjälpa dig att komma rätt. Och byt för guds skull forskare då och då, att hela tiden använda samma forskare som till exempel, Jerzy Sarnecki, borde betraktas som tjänste fel. Vill forskaren inte kommentera, testa med en annan. Att som forskare sitta bakom sin fina titel och säga att journalister inte kontaktar de mest framstående forskarna är ett som jag ser det ickeargument. För om forskaren på riktigt anser att det skrivs fel i media så får han allt se till att försöka korrigera detta genom debatt varför ska annars någon lyssna till honom? Att inte vilja delta i debatten är en sak, det är en annan att gömma sig och bara klaga utan att bidraga själv.

Vad kan man då göra för att få forskare att engagera sig mer? Svår fråga faktiskt, jag blev nyss utsedda att delta i en enkätundersökning som syftar till att kartlägga forskares samverkan utanför universitetet (via nutek) vilket är ett steg på vägen. Annars så gäller det väll att staten påpeka att man uppskattar forskarnas deltagande i debatten och att det skapas incitament för att delta. Kanske bör det ingå som krav när man ska anställa professorer?

Till sist kan man konstatera tycker jag att när ett ämne kommer för långt ifrån sanningen i media samlar sig forskarna och försöker tillrättalägga detta. Två exempel på detta är debatterna om växthuseffekten och intelligent design.

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...